Vikten av gatukamp och demonstrationer

Fördelen med radio är att det är ett medium som ger mer utrymme till att känna inbjudna intervjuoffer på pulsen. Vissa frågor, och kanske även vissa typer av intervjuer, hade känts mer malplacerade i en textartikel än vad det gör i en radiointervju.

En sak som jag själv följer med stort intresse är när aktivister och medlemmar berättar fritt om deras engagemang, hur de vaknade upp och vad som slutligen fick dem att ansluta sig till Nordiska motståndsrörelsen.

Här får vi bland annat bekräftelse på att våra stora demonstrationer och gatukampen i sig fungerar som ett effektivt rekryteringsvapen. Jimmy Thunlind lyfte detta när han gästade Frontlinjen nyligen, Christoffer Runnholm berättade i NR Dalarna häromveckan att han gick med efter 1 maj-demonstrationen i Falun 2017 och Tommy Hvit berättade i förra avnittet av Nordic Voice att han anslöt sig efter att ha imponerats av Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september samma år.

Dessa personer befinner sig naturligtvis inte i ett vaccum. Det finns en mängd andra som har liknande berättelser. Personer som jag känner och kanske även ni läsare känner. Alternativt att ni rent av tillhör denna skara.

Jag tror att det generellt fungerar ungefär så här: Basaktivismen (affischer m.m.) gör vår existens – vårt namn, vår symbol, våra mål i korthet och vår Internetadress – känd för omvärlden. Genom denna vetskap tar sig sympatisörer in till Nordfront eller Nordisk Radio där de över tid blir utbildade i viktiga frågor som ras- och judefrågan. Vilket innebär att de i sinom tid rent intellektuellt kan relatera till vår sak.

Men att vara passiv konsument av våra idéer och aktiv förkämpe för vår sak är två vitt skilda saker. Varför ska en nordisk man eller kvinna, om än införstådd i allt vad vi står för, ansluta sig till det radikala motståndet där man redan på förhand vet att det kan komma att bli kostsamt för en själv? Det är här de massiva demonstrationerna, eller aktioner där vi slår tillbaka mot ett folkfientligt system, kommer in. Det är gatukampen och aktivisters heroiska uppträdande på gatan som får den idealistiskt sinnade människan att slutligen fatta mod och bestämma sig, att också vilja utgöra en del av motståndet.

Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer inspirerar. Detta berättar Thunlind, Runnholm, Hvit och många fler. Disciplinen, talen, den radikala andan och kamratskapen tilltalar den lilla del av befolkningen som vill kämpa för ett högre mål och förena sig med andra som också kommit till denna slutsats.

Det är intressant att Tommy Hvit (och han är inte ensam) uppger just demonstrationen i Göteborg som sin väckarklocka. Demonstrationen var förvisso den största nationella samlingen i Göteborg i modern tid, men det var också den första gången vi fick ett helt system emot oss, där det blev betydligt jobbigare att demonstrera. Massiva uthängningar, en sällan skådad polisrepression, våld och kaos samt det faktum att regeringen lade sig i processen och började kräva förbud. Enligt våra fiender var demonstrationen ett misslyckande, ändå var det just den aktionen som fick Tommy Hvit att bestämma sig. Dessutom har vi växt i antal medlemmar sedan dess.

Vi har helt enkelt kommit till den punkt i vår organisations utveckling att aktioner som kan bli kostsamma för individen (fängelsestraff, uthängningar i media, polisens batongslag osv.) också genererar nya rekryter till kampen. Inte för att vi nödvändigtvis vinner alla konfrontationer med systemet (som exempelvis dödläget i Göteborg) utan för att vi kämpar och att allt fler vill utgöra en del av den kamp som de förstår kommer att leda till total seger. Även om vi inte talar om drivor av människor så är det en oerhört sund utveckling.

Under Simon Lindbergs ledning har kraftfulla demonstrationer blivit ett signum för Nordiska motståndsrörelsen. Lindberg har lyft gatukampen till nivåer vi inte varit i närheten av tidigare. Dessa massiva och disciplinerade aktionerna har gjort oss kända och omtalade världen över och inspirerar idag mycket större delar av vårt folk att vilja agera.

Det finns de som ifrågasätter vikten av demonstrationer. Jag har på senare tid hört olika extremborgerliga argument, från personer som borde veta bättre. Ett av argumenten är att det kostar pengar för individen att resa till och från demonstrationerna. Några anser även att det inte är bra att provocera systemet för mycket genom offentlig kamp, att det blir provokativt i sig när man visar upp att det finns ett motstånd. Men även om det finns ett korn av sanning i deras argument så får alternativet aldrig bli att välja en arbetsmetod som systemet accepterar och en väg där man överhuvudtaget inte blir ett hot mot det rådande systemet. Det vore helt enkelt att kapitulera.

Vad borgarpack och liberaler missar är att det är det radikala motståndet som inspirerar folk till att vilja ansluta sig till kampen. Inte att lajva revolution i skogen och posera, utan om att bedriva verklig kamp ute i det offentliga med riktiga fiender emot sig. Inte prata om kampen, utan om att leva den.

Systemet har naturligtvis förstått att det finns en fara i att folket sluter sig samman och förenar sig i kraftfulla protester. Systemets lakejer kämpar med näbbar och klor för att folket ska acceptera den nuvarande ”utvecklingen” och lägger ner stora resurser på förbud och censur på Internet. Än mindre vill de då att folk agerar offentligt. Vad man absolut inte vill ha är något liknande Gula västarna i Frankrike.

Därför försöker systemet även sabotera Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer. Med försök att införa förbudslagar och genom polischefer som hotar presumtiva demonstranter från att delta i demonstrationer.

Under våra senaste demonstrationer har systemets repression lyckats decimera vår svans. Detta är sant. Men det är också sant att den hårdföra kärnan av aktivister, medlemmer och sympatisörer som ansluter sig till demonstrationerna har växt. Då vi bara för några år sedan blev mellan 50 och 100 man på demonstrationer där det inte direkt hände något, kan vi nu samla 400-800 man under de mest svåra förutsättningar som finns.

Den kamp som sker offentligt – vare sig det handlar om stora demonstrationer eller om mindre flygbladsutdelningar – är oerhört viktig för att folket ska se att det finns människor som vågar säga saker öppet, ja till och med mer radikala saker än vad de själva håller inne på. Gatuaktivismen inspirerar rätt personer att ansluta sig till motståndet men motiverar också egentligen alla att kliva utanför åsiktsorridoren och göra upp med den självcensur som systemet ålagt dem.

Om systemet lyckas förbjuda svenskar från att demonstrera så kommer vi att genomföra oanonnserade blixtdemonstrationer med samma disciplin och radikala anda, men att kampen kommer föras offentligt råder det inga tvivel om. Tills att det inte finns något annat val än att ta andra vägar.

Jag vill avsluta denna text med att konstatera att gatukampen inte enbart är det enda som Nordiska motståndsrörelsen måste ägna sig åt. Media och folkbildning, spektakulära aktioner, intern utbildning, träning, överlevnadsaktiviteter samt föredragsverksamhet och sociala aktiviteter är saker som naturligtvis också måste ha en plats i en effektiv och bred organisation där rätt man är på rätt plats.

För att kunna kommentera i vårt kommentarsfält behöver du koppla ditt VK-konto till nordiskradio.se. Det gör du genom att gå vidare till din profilsida genom knappen nedanför.

Om du inte har ett VK-konto kan du registrera dig gratis på deras webbsida.

Kom ihåg att du är juridiskt ansvarig för dina kommentarer.

Visa mindre

Kommentarer

Please Login to comment