I gårdagens Ledarperspektiv tog vi upp ett mycket tänkvärt insändarbrev som skickats in av Ulrika Hallgren från Mynttorgsaktivisterna. Mejlet innehöll en hel del kritik mot hur nationella använder sociala medier där poängen var att vi själva riskerar att bli NPC:er och passiva konsumenter. Detta håller jag helt med om och detta besvarades också av Simon Lindberg i programmet.

Ulrika menade att det inom den nationella sfären finns ”minst 150 timmars nationell podd som stjäl vår uppmärksamhet” (i veckan) och att sådant som radiolyssnande riskerar att ta upp tid som vi hade kunnat lägga på kampen. Även om Ulrikas uppfattning i första hand är att detta stjäl uppmärksamhet från lyssnarna fanns även viss kritik mot att detta även riskerar dränera resurser från de som producerar poddarna, vilket är något jag vill utveckla mer i denna artikel. Vill du veta mer om vår inställning i den förstnämnda frågan bör du lyssna på Ledarperspektiv.

Även om Nordisk Radio inte specifikt pekades ut förmodar jag att vi är några av de allra mest ”skyldiga” till det eftersom vi har etablerat en ganska stor mängd radiopoddar och dessutom har som målsättning att etablera nya. Frågan är alltså varför vi redan nu har så många poddar och varför vi har ett 24/7-mål? Är inte detta ett slöseri med resurser som stjäl uppmärksamhet för både radiopratare och lyssnare?

INVESTERADE RESURSER SKAPAR NYA RESURSER

Här måste jag ändå svara nej. Självklart måste en del personer lägga resurser som de i vissa fall skulle kunna ha lagt på andra saker. Jag vill betona att detta gäller vissa fall då ett flertal av våra poddare är sådana som helt enkelt inte är ”stå på gatan”-material men däremot väldigt duktiga radiopratare.

En del av radiomedarbetarna är definitivt sådana som har förmågor som kan användas även på andra sätt. Målet är också att de som verkligen behövs inom andra områden, exempelvis längst fram på gatorna, ska involveras så lite som möjligt i radioverksamheten. I det stora hela uppvägs dock detta med att det skapas nya resurser, i form av rekryter till rörelsen, genom att tillhandahålla en mängd nischade program som vänder sig till olika målgrupper. Detta skapar nya rekryter och därmed nya resurser.

Det kan här vara värt att påpeka att en radiopratare i min mening, i vårt sammanhang, är detsamma som att vara propagandist för kampen oavsett vilken inriktning man har på programmet. Även en till synes opolitisk podd, säg självhushållningspodden Lifsferill, kan ha denna funktion då de medverkande för ut våra tankegångar på andra plan och skapar nya kontaktytor för att nå andra människor. Genom deras blotta närvaro – genom kopplingen till rörelsen – blir de en reklampelare för rörelsen för alla personer som är intresserade av självhushållning, prepping och natur.

Genom åren har radio, men också nättidningar och teve, varit en stor bidragande orsak till att den nationella rörelsen växer. Flera av just Nordisk Radios mest kända radioprofiler har själva gått denna väg och blivit övertygade om den nationella sakens riktighet tack vare olika poddar (med olika inriktningar). Cirkeln sluts när dessa personer (som idag också gör andra mycket viktiga saker i kampen) nu själva är de som rekryterar nya människor till kampen.

Här spelar det faktiskt ingen roll om de som redan varit nationella i flera år anser att det ”gått inflation” i radio eller att det är ett ”slöseri med resurser”. Alla de nya som söker sig till rörelsen, och som hittat just sin podd, tänker inte på det sättet.

Poddarbetet handlar alltså dels om att sätta medlemmar i arbete där de gör som mest nytta, dels att genom olika inriktningar i programmen nå alla målgrupper ur befolkningen vare sig de är gamla/unga, kvinnor/män, musikintresserade, ideologiskt sökande, kulturintresserade, preppingfantaster, boende i det geografiska område som lokalradion sänder ifrån m.m.

PROPAGANDAKAPITAL

Men det allra mest viktiga argumentet, som jag ser det, är att vi bygger upp ett propagandakapital för framtiden. Med rätt utbildning och träning skapar vi personer som blir duktiga inom propaganda vilket innebär att vi också skapar resurser som både är och kommer att visa sig vara livsnödvändiga för kampen i stort. Personer som lär sig teknikerna för att exempelvis redigera eller sända radio, men också retorikens konster och en förståelse för hur kampen ska beskrivas och kommuniceras ut.

I klarspråk skulle en utbildad och drillad radiomedarbetare med enkelhet kunna stöpas om till att bli filmklippare, skribent, fotograf eller något annat om det största behovet finns där. Eller vice versa för den delen. Det kan handla om att lära sig ny teknik för ändamålet, men inte mer än så. Min erfarenhet är att du kan lära en propagandistiskt tänkande individ teknikerna för att bli en riktigt slipad fotograf, men att du får svårare att göra en riktigt bra fotograf av en person som förvisso förstår sig på teknikerna men saknar propagandistiskt tänk.

I en framtida revolutionär situation är det självfallet så att det skulle ske en effektivisering och att många av våra poddar skulle försvinna, samt att de program som i de nya förhållandena fortfarande har ett existensberättigande kanske både skulle ändra inriktning och ton. Lika viktig som Mimers brunn är nu, lika oviktig blir den i ett sådant sammanhang, för att ta ett exempel. Men människorna försvinner inte, de tillhör det propagandakapital som kan åta sig andra uppgifter inom propagandans områden.

Att jag framhåller denna del av kampen som särskilt viktig beror inte på att den ligger mig närmast, det är snarare en objektiv bild jag vill förmedla. Historien visar nämligen att politiska förändringar inte kan göras utan propaganda och de rörelser som lyckats genomföra politiska förändringar har haft en mängd propagandister för sin sak bakom sig.

INGEN INTRESSEKONFLIKT

Jag ser heller ingen intressekonflikt mellan gatuaktivism och mediearbete. Egentligen handlar bägge delar om att sprida vårt budskap (propaganda). Gatuaktivism är svårare att genomföra då det bland annat kräver fler inblandade och rätt sorts män och kvinnor, men det kan däremot få större genomslagskraft. Radio och poddande är bara en effektivisering där man kan sprida budskapet mer koncentrerat. Det förstnämnda når mer vanliga människor, radio och media stärker de som redan blivit övertygade eller är på väg att bli det.

Det optimala är när detta kombineras, där aktivismen lever på propagandan och tvärtom. Personer med dragning åt det mediala sysslar främst med denna typ av propaganda och förfinar sina färdigheter. Som exempelvis fotografer kan de bara med rätt sorts utbildning och tänk göra en bra aktion på gatan till någonting episkt och storslaget genom att ta rätt sorts bilder. Slutprodukten (aktionen kombinerad med artikeln/filmklippet/radioinslaget) resulterar i att nya aktivister kan rekryteras. Ett annat sätt när dessa områden kombineras är när poddarna leder till aktiv handling. Jag har själv vid ett flertal tillfällen sett hur poddar som Mer än ord, Ledarperspektiv och till och med lokalradio dragit folk till demonstrationer.

Av dessa anledningar anser jag att all media bör utvecklas och involvera så många människor det bara går, utan att för den skull dränera aktivismen utan istället på sikt stärka den. Det handlar om att rekrytera nya människor här och nu, men också om att bygga inför framtiden. I det stora hela är antal poddar bara ett delmål på vägen där det egentliga målet är att skapa så många professionella propagandister för vår sak som möjligt. Man ska därför inte stirra sig blind på träden utan se vad träden gör för skogen.