Vårt senaste avsnitt!

RSS-flödet kommer uppdateras med podden senare i veckan. Du kan lyssna här tills vidare.

Odyséen till England

Jag landade i Manchester 09.40 på en fredagsmorgon. Jag hade kommit till England för att möta upp med Patriotic Alternative och närvara på deras konferens som skulle hållas dagen efter. Det var några timmar innan min skjuts skulle anlända, så jag tog en kaffe och begav mig ut för att sätta mig i höstsolskenet. Det var 14 grader ute och träden hade fortfarande sina löv, något som sedan länge fallit hemma hos oss på gården. Där låg frosten tjock såhär års.

Mark Collett hade kontaktat mig för en tid sedan, för att bjuda in mig på deras höstkonferens och undrade om jag vill hålla ett tal när jag ändå var där. ”Ett tal?”, undrade jag. ”Jo”, sa han. ”Men inget mer än en halvtimme.”

En halvtimme?! Det skall sägas att jag inte hållit många tal i mitt liv och det är väldigt få gånger jag stått framför mer än 20 personer och talat i mer än två minuter, så detta var definitivt något nytt, men också något som jag på många sätt såg fram emot. En utmaning, ett nytt steg i min utveckling som människa och ett tillfälle att få representera Nordiska motståndsrörelsen inför en dedikerad skara engelska nationalister. En dröm som skulle bli sann.

Efter ett par timmar så dyker min chaufför upp, det är Sven Longshanks, samma snubbe som driver radioalbion.com och som har laddat upp Nordic Frontier på hans hemsida sedan första avsnittet. Vi har haft mycket kontakt genom åren, men detta var första gången vi träffades. En väldigt trevlig och sympatisk person, något rufflig med en bakgrund som dekadent hippie, en bakgrund som vi båda delar och vi har på många sätt vandrat samma stig till där vi är idag. Sven gjorde också en intervju med mig häromdagen som ni hittar här!

Engelsk landsbygd.

Vi begav oss iväg i hans slitna lilla Renualt, ut på den engelska landsbygden, upp och ned för deras rullande kullar medan solen sken över fälten. Jag har alltid älskat den engelska naturen, landsbygden och de små städer man kan hitta längs vägen. De känns ofta mystiska och full av rik historia, något som jag ofta saknar i Sverige, speciellt i de småstäder som sossarna grävt själen ur och sedan etablerat deras själlösa stadskärnor. I England är mycket byggt av sten och byggnader har stått pall i hundratals, ja till och med tusentals år en del. Det ger både städerna och landsvägarna en väldigt unik look och atmosfär, men det är verkligen inte praktiskt då allt modernt har byggts runt denna antika arkitektur.

Hus byggda av sten.

Vi kommer fram till vårt hotell och det var sannerligen ett hotell att skåda. Det var som ett slott och min första spontana tanke var att detta var alldeles för fint för att bokas för en konferens av vita nationalister. Men jag och Sven gick in och kollade läget. Vi var tidiga och skulle inte kunna checka in förrän om några timmar, så vi frågade om det fanns någonstans vi kunde sitta och vänta. Vi blev visade ett mycket fint rum och fick plats i fåtöljer framför en öppen spis. Där blev vi serverade kaffe och vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord.

Efter en stund så stiger två poliskonstaplar in i rummet och sätter sig bredvid mig och Sven. ”Jag visste det, detta var för bra för att vara sant”, tänkte jag då. Den ena konstapeln berättade sedan för Sven att hotellet blivit kontaktad av någon som påstår, att en grupp så kallade ”White supremacists” har hyrt rum någonstans i området och att de bokat deras konferens som en bokmässa. Detta har gjort att managern för hotellet nu ville sitta ned och prata om saken, då denna information var helt ny för henne.

Managern kom in och en lång diskussion utspelade sig framför mig, även om liknande situationer faktiskt inte är särskilt främmande för mig, då jag sysslat med detta ett tag nu, så kände jag att det var på sin plats att vara tyst och se hur detta artade sig. Efter några utläggningar fram och tillbaka så framgick det att managern inte alls var sugen på att ha oss kvar och ville att vi skulle försvinna. Sven kontrade med att de inte gjort något olagligt och att det inte borde spela någon roll vilken politisk åskådning man har när man bokar ett event, utan hotelllet behöver bara sköta sitt jobb och ta betalt. Han tillade också att över 150 personer var på väg till deras tillställning dagen därpå och att de redan betalat för att få komma dit.

Polisen däremot satt och medlade mellan parterna och tog i princip Svens sida i diskussionen, något som förvånade mig. Managern tänkte då efter en stund och sa sedan att hon ville prata med polisen i enrum för att komma fram till ett bra beslut. Det var långa 45 minuter vi satt där, Sven och jag, och väntade på hennes dom, men till slut kom den. Hon hade bestämt att konferensen skulle få fortgå, men att hon reserverade rätten att ändra sig om situationen eskalerade. Jag sa då till Sven att om detta var i Sverige och Nordiska motståndsrörelsen hade bokat ett hotell under falsk flagg och blivit påkomna, så hade hotellet bett oss dra åt helvete och polisen arresterat oss.

Situationen eskalerade dock igen bara minuter efter att vi pustat ut. Några fler av PA:s folk anländer till hotellet och kort därefter ringer “VICE news” upp receptionen och säger att ”de vet att det är där Patriotic alternative ska hålla sin konferens denna helg”. Receptionisten la på luren utan kommentar, men managern blev åter igen hispig. Detta resulterade i ännu en och en halv timme av ”juridisk rådgivning” och de bad oss om att vänta med att checka in. Tiden gick och vi väntade.

Under tiden så hann Mark Collett, Laura Towler och hennes man Sam Melia och lady Michélle Renouf anlända. Inte bästa omständigheter att träffa någon för första gången, men trots spänningen kring den rådande situationen så lyckades vi koppla av och samtala någorlunda. Towler frågade mig vad jag ska tala om, jag sa ”vi får se” med ett leende och jag ljög inte.

Då klockan hunnit slå sex på kvällen och vi hade bokat bord för middag halv sju, så bestämde vi oss för att ge oss av och lämna Collett för att samtala med managern när hon var redo. Vi hade då ännu inte checkat in.

Middagen var mycket trevlig på en mysig, typisk engelsk pub. Jag beställde en stek med potatis och fick en gigantisk morotskaka till efterrätt. Jag fick träffa andra karaktärer som jag endast pratat med på internet, bland annat Yuro, som bjudit in mig till hans podcast ”The absolute state of Britain” ett par gånger. Jag fick också nöjet att sitta och prata med lady Renouf under måltiden, en kvinna som sannerligen levt ett mycket äventyrligt liv i sann nationalsocialistisk anda. Efter att vi suttit där ett tag så anländer Collett och talar om för oss att allting är ordnat och att vi äntligen kan slappna av. Vi njuter av resten av kvällen, åker sedan åter till hotellet, checkar först då in och jag däckar i säng. Jag har då inte sovit sedan jag steg upp till jobbet på torsdagsmorgonen 06.00 – alltså mer än ett och ett halvt dygn tidigare.

Efter nästan 10 timmars sömn så vaknar jag som en ny människa på lördagsmorgonen, redo att ta mig an världen. Vi börjar med en fantastisk frukost nere i restaurangen, det är en ”full english” och jag trycker ett par ägg, lite bacon och kaffe. Kör helt sockerfritt för att hålla sinnet klart. Går upp på rummet för att öva på mitt tal bestående av utspridda anteckningar och inväntar konferensens start.

De som känner mig vet att jag är en så kallad introvert typ, jag har också alltid varit blyg av mig då jag vistats bland många okända människor. Men jag måste säga att efter att jag gått med i Motståndsrörelsen, gått på en massa träffar och evenemang, träffat hundratals främlingar, plus att jag pratat i radio i över fem år, så kan jag inte kalla mig själv för blyg längre. Visst, jag trivs fortfarande bäst med att vara ensam eller i små grupper, men rädslan och ängsligheten med att vara bland mycket folk som jag inte känner är som bortblåst. Jag har växt otroligt mycket som människa de senaste sex åren och det har jag Nordiska motståndsrörelsen och nationalsocialismen att tacka för. Och den lördagen i England, så skulle vi får reda på om jag kunde hålla ett tal inför 150 nyfikna nationalister.

Tillställningen började 12.00 men folk hade redan börjat anlända timmarna innan, så en del mingling hade redan pågått. Jag fick träffa mycket trevligt folk, alla sa de att de lyssnat på Nordic Frontier. En del hade just börjat lyssna men några hade lyssnat i flera år. Vissa hade specifika frågor om något vi diksuterat i programmet för flera år sedan, andra undrade över vilken riktning programmet kommer ta i framtiden. Det var intressant att se att både boomers och zoomers visade samma intresse kring podden, något som ibland är svårt att förstå, att en man i 70 års ålder sitter och skrattar åt mina antisemitiska skämt någonstans ute i Englands glesbygd.

Talen började och först ut var Laura Towler, hon talade om extremism och om hur det verkligt extrema, var de förhållandena som vi är tvungna att leva under med massinvandring av rasfrämlingar och medströmsmedias hjärntvätt. Nationalismen är bara en sund motkraft till denna extremism.

Nästa talare var Alek Yerbury, en aktvist i rörelsen, som talade om det viktigaste som finns, nämligen överlevnaden av vår ras och vikten av att kämpa även när det är tungt.

Efter det så var det lunch, en liten buffé av klassiska engelska tilltugg såsom ”sausage rolls” och ”pork pies” serverades till hungriga gäster.

Första talare efter lunch var Steve Blake, en veteran inom engelsk nationalism som kämpat i flera årtioenden. Han talade om de brittiska folkens medfödda briljans som för många hundra år sedan började bygga deras imperium, sten efter sten.

Sanningens ögonblick var sedan kommet, det var nu min tur att gå upp på scen och leverera mitt tal. Ännu i denna stund så visste jag inte exakt vad jag skulle säga, jag hade bara fragment av idéer, en outline på vad jag behöver ha sagt innan jag var klar. Oförklarligt nog så var jag inte nervös, det kändes helt naturligt när jag väl stod där inför folket.

Jag började med att tacka Mark Collett för att ha bjudit mig dit och beskrev vilken ära det var att få representera Nordiska motståndsrörelsen på denna konferens. Jag hade sedan en liten sagostund och bekskrev min resa från pacifistisk hippie till den nationalsocialist jag är idag för att sedan avsluta med att beskriva vad den Nordiska motståndsrörelsen är och vad vi sysslar med. Det blev till och med så att de fick avbryta mig till slut då jag talat i nästan 45 minuter. Ingen skada skedd dock, då många sa att det uppskattade talet, kunde identifiera sig med mycket av det jag sa och hade många goda skratt. Jag hade nu åstadkommit vad jag kommit dit för att uträtta och jag var nöjd.

På grund av engelska “hat”-lagar så har mitt tal inte blivit släppt offentligt, men som tur är så är en stillbild av mitt ansikte inte olagligt i England. Än.

Sedan serverades te och scones, men som en sann arisk Nordbo så förkastade jag det kinesiska blaskvattnet och drack kaffe istället.

Steve Laws var nästa på tur, han talade om situationen kring Dover och om hur en salig blandning rasfrämlingar svämmar in i landet dag in och dag ut. Efter tolv år med ”konservativa” i makten så ser situationen med massinvandringen värre ut än någonsin.

Konferensen avslutades med ett tal av Mark Collett, där han summerade året med PA och deras aktivism. Han sa att det var många propagandistiska och till och med praktiska segrar som de åstadkommit under året, men den som verkligen stod ut för honom, var den lyckade demonstrationen kring ”Drag queen story hour”. Där hade de spritt flygblad i alla närliggande hem veckorna innan och sedan stått utanför biblioteket och protesterat.

Många ”vanliga” britter hade stått tillsammans med dem och sett den dekadenta vänstern på plats försvara detta ohyggliga fenomen. Han sa att det mest fantastiska med denna aktivitet var inte bara att folket var med dem, utan att de nu lyckats etablera sig som ett parti som inte bara handlar om invandring. Utan som ett mer heltäckande parti, ett som står för vad som är bäst för folket, det brittiska folket.

Sedan avslutades konferensen och många började så smått bege sig hemåt, medan personalen började duka fram för kvällens middag. De dryga hundra personer som var kvar fick åtnjuta en fantastisk trerätters middag och många intressanta samtal som varade till sen kväll. Det kan tilläggas här att hotellet fått motta hotfulla samtal under dagen från den dekadenta och våldsamma vänstern, som hotade med att bland annat kasta sten genom fönsterna på hotellet. Hotellet bestämde sig då för att stänga ned receptionen och därmed inte svara i telefonen, för att istället fokusera på att servera oss och sköta evenemanget på bästa möjliga vis. Personalen som var på plats fick i slutändan en stående ovation för deras insats och över tre tusen kronor i dricks från besökarna.

Som avslut på denna fantastiska resa så kan jag nämna att det var ett sant nöje att få komma till England och träffa i verkligheten många människor som jag har haft kontakt med över åren. Att vi skapat riktiga band mellan varandra, både för mig personligen, men också för våra respektive organisationer. Det känns också som för mig, personligen då, att jag går från utmaning till utmaning här i livet och att jag med nationalsocialismen som ledstjärna konstant överkommer dessa utmaningar.

Jag är också väldigt imponerad av vad Patriotic Alternative har lyckats åstadkomma under den korta tiden de varit igång och jag önskar dem all lycka i framtiden.

Detta var en av de utmaningar jag åtagit mig och kunde inte vara mer tillfreds med hur det utspelade sig, så det var med ett leende på läpparna som jag tackade Sven Longshanks för skjutsen och för en fantastisk helg. Sedan begav jag mig åter norrut, åter till Hyperborea!