1 maj 2019 – En Norrbottnings reflektioner

Alla har väl vid det här laget sagt sitt om Motståndsrörelsens mobilisering på 1 maj 2019, faktum är att jag också redan har sagt ett och annat i senaste avsnittet av Nordic Frontier. Men det brukar alltid vara så att, efter varje avsnitt av podden, så kommer jag på saker som jag borde sagt. Saker som jag planerat att säga, men som försvunnit då vår radiokonversation tagit oväntade svängar. Det är del av charmen då man spelar in spontana konversationer kamrater emellan.

Resan

Många kanske tycker att dryga 900 kilometer är en lång väg att åka för att träffa folkkamrater, att marschera för den Nordiska arbetaren för att sedan dagen efter, åka alla de där 900 kilometerna tillbaka hem igen. Men jag kan tala om för er att det är ett rent nöje, inte minst är det värt det på grund av den fantastiska känslan man har av att vara bland likasinnade. Folkfränder som på mångt och mycket har samma mål som mig själv, att skapa en framtid för oss Nordbor i ett nordiskt nationalsocialistiskt rike. Utan resan i sig är en underbar uppladdning, en växande förväntan på något som aldrig skulle kunna göra en besviken. Det är ett nöje att med folkfränder och kamrater åka alla dessa mil, samtalandes om allt mellan blod och jord, rasbiologi till en glutenfri diet, smörkaffe och judefrågan, samtalsämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Vi kör tillsammans genom vårt vackra land i den varma vårsolen, det gröna har inte riktigt trätt fram än men luften är frisk och doften av den nalkande sommaren gör en nostalgisk. Vi kör genom landskap efter landskap, årstiden skiftar sakta men säkert då vi passerar klimatzonerna och graderna stiger. Ungefär halvvägs ned är det plus 20 grader och vi bestämmer oss för att stanna på ett schysst lunch-hak vid vattnet i Härnösand. Där förtärdes underbar mat.

Efter att sedan ha tampats med resten av E4an, svängt väster mot inlandet för att till slut glida in genom Dalarnas lummiga skogar. Trollskogar i dess sanna bemärkelse då man kan känna av en viss magi bland de djupa barrdungarna och de förtrollande sjöarna, som byter av varandra titt som tätt. Väl framme i Ludvikatrakterna så slås jag av ett till varande intryck, att det finns liv i så pass små samhällen. Visst är det inte som det brukade vara i många av dess mindre orter, även i Dalarna, men i Norrbotten så är all landsbygd snart så gott som urholkad, så det kändes exotiskt och nostalgiskt på en och samma gång, att se småbutiker, företag och folk i rörelse i de små samhällena vi passerade.

EU-Kampanjen

Något som är fantastiskt med denna rörelse är att den är fanatisk. Det finns ingen plats för kompromisser på våra ideal, utan vi har vårt ideologiska gods och tummar inte en millimeter. Vi vet att vår väg är den sanna och antingen segrar vi enade och starka i tyrrunans tecken eller så går vi under splittrade och svaga käbblandes om oväsentligheter.

Detta gäller också vår syn på EU och den så kallade Kalergi-planen. Det finns inget att diskutera kring EU, vi är inte intresserade av att förhandla oss till förmåner eller att reformera besten från insidan. Därför blev jag bokstavligen eld och lågor när jag såg aktivister tända eld på EU-flaggan. Flamman sade mer än ord och definierade vår syn på denna förbannelse, ur askan av unionen kommer det Nordiska riket att blomstra och våra barnbarn kommer skörda dess frukter i ett etniskt homogent och nationalsocialistiskt samhälle. Byggt för Nordbor av Nordbor.

Det låga antalet deltagare

Det är många som anmärkt på att det var ett lågt deltagande på vår första maj i år, framförallt i Ludvika. Det har bland annat tagits upp av Simon Lindberg i senaste Ledarperspektiv och jag instämmer i allting som han sa, men jag tänkte att jag skulle flika in min tankar kring fenomenet, då jag planerat att nämna det under senaste NF men glömde på grund av att jag dagdrömde om annat.

Som en man som bekänner mig till realismen så kan jag se på negativa saker utan att bli deprimerad eller defaitistisk, jag ser det helt enkelt för vad det är utan ett behov av att skönmåla saker och ting. För mig så är det logiskt att antalet deltagare från utomstående har minskat, då repressionerna mot och stigmatiseringen av vår rörelse har nått nivåer man inte ens kan inbilla sig. Folk, som inte är fanatiska nationalsocialister (än), vågar helt enkelt inte gå med oss.

Det såg bra ut 2016 i Stockholm då vi lyckades samla 700 män och kvinnor, vi marscherade mot invasionen och för repatrieringen och det stack nog lite i systemets ögon då, för det såg ut som att vi skulle kunna bli den rörelse som enar det svenska folket mot folkförrädarna och äntligen driver Judas ut ur templet. Så man var tvungen att lägga locket på, och polisen började redan den kvällen visa en ny attityd genom att bland annat slå en aktivist medvetslös med ett batongslag i huvudet, i ett medvetet bakhåll i tunnelbanan på väg tillbaka till samlingsplatsen. Den aktivisten har men av det än idag. Det är en attityd som eskalerat till en ren krigsförklaring idag efter demonstrationerna i både Göteborg den 30 september 2017 och nu i Kungälv under 1 maj i år.

Radio Nordfront var vid det här tillfället väldigt populärt och växte enormt snabbt, de drog in stora summor pengar i form av donationer och medieverksamheten växte så det knakade. Detta fick inte fortgå, så censuren blev ett faktum på flera av de olika plattformarna vi använde och ett år senare har vi blivit av med samtliga av våra bankkonton, utan någon saklig grund eller med stöd av någon lag, bara på grund av att vi inte delar samma ”värdegrund” som bankerna låtsas stå bakom.

AFA har jobbat ”hårt” med att dokumentera alla våra manifestationer de senaste åren, de skrämmer upp deltagarna med att hänga ut dem på deras olagliga hemsida med bilder, namn och adresser. Det är numera garanterat att du hamnar på bild om du går med oss.

Detta är varken negativt eller positivt, det är vad det är. Det är en naturlig process som kommer att skilja agnet från vetet, vissa människor kommer att fara illa, det är oundvikligt, men de som består kommer vara de starkaste och de modigaste männen och kvinnorna av vårt folk. Precis det folk som vi behöver för att bygga det nordiska riket.

Därför berördes jag extra mycket av Jimmy Thunlinds crescendo i sitt tal då han sa:

”Och ändå står vi här, vi står kvar…”

Jimmy kunde omöjligt ha vetat att vi skulle ha ett lågt deltagande på första maj i Ludvika, men han visste om allt jag skrivit ovan och om de otroliga prövningar våra kamrater gått igenom de senaste åren. Uthängningarna, polisbrutaliteten och trakasserierna, rättsdomarna, mediahetsen och den sociala stigmatiseringen. Men ändå stod vi där, redo att göra samma sak om och om igen, till seger eller död kosta vad det vill.

För det finns bara en revolutionär rörelse i Norden, och medan vissa alternativ försöker söva folket med hoppet om en parlamentarisk lösning och andra förespråkar riskfri fikanationalism i ett hus på en åker, så är vi beredda att offra våra våra liv för en framtid som värd att leva i.

Vi ses på första maj nästa år, starkare och modigare än någonsin!

 

 

För att kunna kommentera i vårt kommentarsfält behöver du koppla ditt VK-konto till nordiskradio.se. Det gör du genom att gå vidare till din profilsida genom knappen nedanför.

Om du inte har ett VK-konto kan du registrera dig gratis på deras webbsida.

Kom ihåg att du är juridiskt ansvarig för dina kommentarer.

Visa mindre

1
Kommentarer

Please Login to comment
1 Kommentarstråd
0 Trådsvar
0 Följare
 
Toppkommentar
Hetaste diskussionen
1 diskussionsdeltagare
Gunnar senaste diskussionsdeltagarna
nyaste äldsta mest likes
Gunnar Ranhed
Läsare

Väl skrivet kamrat!