Simon Lindbergs nyårstal 2019

Här kan du lyssna på talet och under spelaren kan du läsa det i skriftform:

Listen to “Simon Lindbergs nyårstal 2019” on Spreaker.

God afton!

De senaste åren under mina nyårstal, har jag talat om i stort sett idel framgångar och kvitton på dessa framgångar genom ökad repression från systemet. Detta tal kommer att skilja sig åtminstone lite från de andra och bli något annorlunda.

Men nej, det ska inte bli ett svartpillrande tal som kommer få er att vilja dämpa era uppkomna sorger med sprit under nyårsnatten, absolut inte, för även kampåret 2019 bjuder nämligen på gott om framgångar och därför också fortsatt repression. Men, samtidigt är 2019, för mig personligen och helt säkert också för en del andra, kantat också av utmaningar som aldrig tidigare stötts på – såväl personliga som organisatoriska.

Flera av er är säkert vana vid att höra mig i podcasten Ledarperspektiv. Där är jag alltid öppen och transparent – jag är ärlig och lägger korten på bordet istället för att inbjuda till spekulationer och onödig ryktesspridning om saker och ting. Jag ämnar göra det samma också här, även om det knappast blir något nytt och snaskigt jag ska komma med, utan istället som sig bör när året ska rundas av; upprepning.

Jag har under 2019 personligen genomgått en väldigt jobbig skilsmässa och med det kom på köpet en oplanerad flytt 60 mil norrut. Samtidigt med detta drabbades min goda vän och kamrat Pär Öberg av en stroke, som han förvisso återhämtat sig från, men som just då var lite kämpig. Som lök på laxen genomfördes i samband med dessa saker ett kuppförsök inom organisationen. Kuppen kunde stävjas, men ledde dessvärre till att en del tongivande människor och aktivister försvann.

Helt skiljt från detta och några månader senare hoppade chefen för den danska avdelningen av och en annan ledande person i Danmark häktades. Han sitter för övrigt fortfarande inlåst och har utan rättegång fått fira jul och nu då nyår i systemets förvar.

Allt detta skedde dessutom under ett år som redan var fyllt med utmaningar som det var – en ny organisationsstruktur skulle genomdrivas, fokus skulle ändras för att vi skulle bli bättre framförallt på intern och uppbyggande aktivism och ett nytt näste skulle bildas genom en avknoppning från ett annat. Ja, detta utöver alla de vanliga utmaningarna då som ordinärt sett kommer med den oppositionella kampen.

En klok kvinnlig aktivist sa mitt under kuppförsöket något i stil med att; tryck utifrån, alltså repression från systemet och angrepp från våra öppna fiender – hur hårt det än må vara – alltid bara stärker gruppen. Det är när man får tryck inifrån – hur litet det än må vara – som det verkligen kan göra skada och till och med förgöra hela organisationer. Lägger jag samman alla de omständigheter som jag räknat upp så skulle 2019 kunnat ha varit året då Nordiska motståndsrörelsen mer eller mindre krossats.

Vi är dock inte vilka som helst, utan har byggt en grund under två decennier för att motstå detta och alla typer av angrepp vi kan tänkas tvingas behöva gå igenom. Lyckligtvis finns det också eldsjälar inom vår organisation, sådana vars ära heter trohet, som gett sitt yttersta för att motverka angreppen. Tillsammans, ledning och aktivister, slog vi alltså ner kuppförsöket och såg till att Nordiska motståndsrörelsen kunde kvarstå som världens främsta nationalsocialistiska kamporganisation. Sett i det långa loppet, faktiskt till och med utan större åverkan.

Om man är defaitistiskt lagd, skulle man med splittringen och avhoppen kunna se 2019 som ett misslyckat kampår. Det defaitistiska giftet hör dock inte hemma i vår rörelse och sanningen är istället att utmaningar som övervinns gör en erfarnare och starkare. Det gör oss än mer förberedda på ännu värre utmaningar som kan komma i framtiden och svetsar oss som genomgått de än hårdare samman.

Med den retoriken, kanske 2019 istället skulle kunna sägas vara Nordiska motståndsrörelsens bästa år på länge. Tillsammans med alla de steg framåt vi trots allt har tagit oss under året, kanske det bästa någonsin?!

Men om vi backar lite igen. Så hur gick det då med de frivilliga och medvetna utmaningar vi ställde oss inför redan i början av året? Strukturförändring, nästesbildning och förändrande av aktivitetsfokus.

Jo, strukturförändringen är genomförd och innebär att organisationen delats upp i en kampavdelning och en medlemsavdelning. Fördelen med detta, som också fallit väl ut i stora delar av landet, är att vi bättre ska ta kunna tillvara ta på allas potential. Få bättre användning av de som inte är gatuaktivistmaterial, men som har annat att bidra med och på samma gång kunna låta gatuaktivisterna vara i stort sett frikopplade från allt annat än det de verkligen bör fokusera på, som offentlig och spektakulär aktivism, fysisk träning och överlevnad.

Vi är inte helt i mål gällande detta, men en god bit på vägen. Du som kommer in i vår organisation idag kommer med största sannolikhet trivas bättre, tas tillvaro på bättre och fylla en funktion på ett helt annat vis än hur det varit tidigare och det oavsett om du har för avsikt att tillhöra den nationalsocialistiska spjutspetsen eller massrörelsen.

Näste 8; Södermanland, Västmanland, Östergötland och Örebro län, steg upp som en sol och skulle snabbt komma att bli ett av de mest aktiva nästena, men sen också komma att bli det näste som åtminstone näst hårdast drabbades av avhoppen. ”Upp som en sol och ned som en pannkaka” tänker kanske någon? De tänker dock fel.

För faktum är att Näste 8, trots sitt tapp, fortsatt att hålla en oerhört hög nivå också resten av året och jag kan med stolthet konstatera att det trots det som skett var ett mycket lyckat drag att bilda detta näste. Motståndsrörelsens Näste 8 är här för att stanna!

Ändrat fokus gällande aktivism då. Hur har det gått med det? Njae. får väl det ärliga svaret bli. Även om vi haft mindre utåtriktad aktivism än de senaste åren så har vi ändå misslyckats då vi tyvärr har varit rejält aktiva i år också. Nej, men jag skojar såklart bara. Det är såklart alldeles utmärkt att vi hållit oss igång och avsikten var såklart heller aldrig att vi skulle strunta i den utåtriktade aktivismen. Bara att vi skulle ändra fokus. Det har vi också gjort till viss del i varje fall.

Antalet fysiska träningar, kampsport och förberedande för aktivisttesten, har faktiskt ökat markant i år och det har även hållits fler föredrag och interna utbildningar än någonsin tidigare under ett år i Motståndsrörelsens historia. Både rutinerade rävar och helt nya förmågor har stått i talarstolarna. Vi har även hållit fler offentliga aktioner än tidigare i förhållande till den övriga aktivismen – alltså bedrivit kvalitativ aktivism i en högre utsträckning.

Vi har alltså egentligen lyckats, men ändå inte fullt ut i den omfattningen jag hade önskat. Vi kommer alltså under det kommande året att arbeta än mer på den interna och uppbyggande aktivismen, liksom på de kvalitativa utåtriktade aktionerna, men givetvis kommer inte heller tvåtusentjugo att vara helt utan den vardagliga basaktivismen.

Jag sa att Näste 8 var det näste som drabbats näst hårdast av kuppförsöket och att det var en avknoppning av ett annat näste. Det nästet är Näste 1. Näste 1 är ju då också de som drabbades allra värst, både av avhopp och genom att bli av med en massa folk till Näste 8. Innebär detta att Motståndsrörelsen helt och hållet nu har dött ut i Stockholmsregionen, som är Näste 1:s primära verksamhetsområde?

Det är med så enormt stor glädje, så jag inte tror ni kan ana det, när jag med handen på hjärtat kan säga: Nej, absolut inte! Motståndsrörelsen lever och verkar även fortsatt i hela landet – också i Stockholm.

Visst hamnade Näste 1 något i dvala under en mycket kort period, men sen har det med tiden kommit igång allt mer för varje vecka som gått. Lojala aktivister och medlemmar har rest sig och tagit än mer ansvar och massvis av nya har rekryterats. Idag skulle jag vilja säga att arbetet tuffar på i huvudstadsregionen precis som tidigare. I vissa avseenden till och med bättre. Senast för två veckor sen hölls exempelvis problemfritt en offentlig aktion i de allra mest centrala delarna av Stockholm. Det helt utan hjälp från andra nästen.

När det kommer just till offentliga aktioner, har vi genomfört en bra bit över 150 stycken sådana, land och rike runt – förutom i nämnda Stockholm, också i Göteborg, Uppsala, Västerås, Örebro, Helsingborg och på många fler ställen. Under flera av dessa har det också hållits tal.

Oftast har det varit helt lugnt och problemfritt, med hundratals utdelade flygblad, goda diskussioner med folket och klappar på axeln från vredgade svenskar som tröttnat på regimen. I enstaka fall har det dock uppstått lite tumult. Som exempelvis i röda Lund där provokativa vänsterextremister vid ett par tillfällen slagits tillbaka utan pardon!

Årets största konfrontationer bjöds det annars på under vår 1 maj-demonstration i Kungälv. Trots att etablissemanget verkligen slog på stora trumman för att göra allt de bara kunde för att få människor att inte våga sluta upp i våra led. Genom att hota de med att de kunde lagföras och med att vänstern massmobiliserade från hela Europa och genom att polisen slog en järnring runt samlingsplatsen med massiv övervakning och åsiktsregistrering av alla som kom dit. Trots att vi samtidigt också arrangerade en lyckad 1 maj-demonstration i Ludvika 40 mil nordost, slöt ändå nästan 300 demonstrationsdeltagare upp i Kungälv.

På vägen till torget där talen skulle hållas kastades det bangers mot demonstrationståget från fega rödingar som stod och tryckte bakom polisbussar så att vi inte kunde slå tillbaka. Självklart lät polisen kapitalets drängar hållas, trots att det kastades friskt med projektiler också på polisens hästar.

Det var dock på vägen tillbaka, efter de lyckade talen, som det hettade till desto mer. Sida vid sida, axel mot axel – stod folkmordsförespråkare och poliser, systemlakejer i både rött och blått – och försökte angripa demonstrationsdeltagarna med pepparsprej, batonger, fanstänger, bangers, sten och flaskor. Här kunde det dock slås tillbaka mer fritt och både poliser och rödingar for i backen när de försökte angripa motståndsmän.

En verkligt minnesvärd dag som otvivelaktigt visade att gatorna i både Kungälv och Ludvika, eller var helst vi så önskar, tillhör Nordens sanna förespråkare för de nordiska arbetarna av hjärna och hand – det vill säga Nordiska motståndsrörelsen!

Andra minnesvärda dagar under året var när vi intog centrala Köpenhamn för den största nationella aktionen i efterkrigstid i den danska huvudstaden, eller när vi genomförde Motståndsrörelsens första offentliga aktionen någonsin på Island i städerna Reykjavik och Akernes.

Eller varför inte nämna demonstrationen i Helsingfors på självständighetsdagen, de otroligt lyckade Nordendagarna i Småland, när vi trotsade vädrets makter i Almedalen, de bägge aktivisthelgerna i Norge, när vi motdemonstrerade mot folkförrädare i Mark och mot homolobbyn i Ludvika och givetvis våra historiska första aktioner på Grönland!?

Den vardagliga kampen är dock den som tagit mest tid i anspråk också 2019. Flygbladsutdelningar till hushåll, banderolluppsättningar och kampsportsträningar. Totalt har vi under året, bara i Sverige, genomfört runt 2,500 aktioner.

De fem kommuner i Sverige där vi bedrivit mest aktivism under året, i bokstavsordning och inte i rangordning, är: Luleå, Norrköping, Stockholm, Trelleborg och Uddevalla.

All eloge till er, mycket bra jobbat kamrater! Hela topp-20 listan och där dessutom orterna rankas efter antal aktiviteter och inte efter begynnelsebokstav, får ni vänta på tills den skriftliga årsrapporten släpps på Nordfront en bit in på det nya året. Väldigt bra jobbat återigen kamrater från dessa nämnda städer och från många andra onämnda.

En typ av aktivism som inte räknas in i de 2500 aktiviteterna, eller i rankingen för orter, är något som 2019 också varit proppfullt av, nämligen kvalitativ skrivbordsnazism. Vi har lanserat den engelskspråkiga webbsidan nordicresistancemovement.org som uppdaterats i stort sett dagligen sen dess, liksom att vårt radio-imperium fått sin egna sida på Nordiskradio.se. Vi släppte den politiska samlingsportalen frittnorden.nu och kampanjade för den i samband med EU-valet. Vi har lanserat flertalet nya poddar, en ny tv-satsning och till och med en egen musikartist.

Sen har vi som vanligt lagt en massa tid på resor med. Förutom i tidigare nämnda Norden, som för oss inte direkt räknas som utomlands då det i visionen utgör en nation inom samma statsgräns, så har vi haft representanter på plats under nationella arrangemang i Bulgarien, Italien, Ungern, Frankrike och Polen och vi har haft besök från ännu fler länder än så på våra egna tillställningar här i Norden.

Även om jag nu egentligen bara skrapat på ytan av vår verksamhet 2019, kan vi alltså konstatera att det otvivelaktigt hänt en hel del även detta år och att våra positioner flyttats fram ytterligare.

Det har inte heller i år gått folkets fiender förbi. Systemet har givetvis också i år reagerat med kraft på vår framfart. De misslyckades med att fälla oss annat än för våldsamt upplopp i de uppmärksammade Göteborgsrättegångarna där de ville ha det till att det ska vara hets mot folkgrupp att delta i våra demonstrationer. De fastslog dock förbudet mot oss i Finland då vi påstås bryta mot ”god sed” och de dömde de första motståndsmännen någonsin, i det annars mer yttrandefrihetsvänliga Norge, för ”hatfulla yttringar”. De har fortsatt hänga ut ostraffade män och kvinnor i pressen enkom för att de är politiskt aktiva, de har fällt oss för det sällan använda ”olaga våldsskildring” och Svenska akademin har stämt oss med grund i det ännu mer sällsynt använda ”klassikerskyddet”.

World Jewish Congress har släppt lögnaktiga propagandafilmer om oss, demokraterna i USA har uttalat i kongressen att vi borde terrorklassas och regeringen har genom Morgan Johansson både försökt förbjuda tyrrunan och arbetat vidare på ett grundlagsinskränkande lagförslag som ska komma att förbjuda så kallade rasistiska organisationer.

Men, hur mycket repression de än riktar mot oss. Hur mycket lögner de än skriver om oss. Hur mycket de än förbjuder oss och stämmer oss. Det går inte att stoppa en idé vars tid är inne och de kommer aldrig någonsin att kunna stoppa nationalsocialismen. Nordiska motståndsrörelsen kommer aldrig att tystas och det varken av inre eller yttre fiender!

Vi har tvåtusentjugo framför oss. Tjugotjugo. Ni hör ju själva hur det klingar. Hur kan det bli något annat än ett riktigt toppenår för vår sak?!

Tack alla nationalsocialistiska kämpar för år 2019! Är du som hör detta ännu inte med oss och formar Nordens öde till ett vackrare och mer ärorikt ett än den sörja globalisterna vill sänka oss till, då är det hög tid nu att du tar steget in i ledet och drar ditt strå till stacken!

Har du som lyssnar på detta tidigare varit med oss, för ett halvår sen eller för tio år sen, men på grund av att du skäms eller att det känns konstigt, inte ansökt igen, är det tid nu att svälja den förbannade stoltheten och åter anmäla dig till tjänstgöring. Nationen behöver er och Nordiska motståndsrörelsen har en plats också för er!

Så 2020 då. Året kommer bli vad vi alla göra det till – från minsta lilla klistermärke, nyhetsnotis och uttalade ord i någon av våra poddar, till bombastiska stordåd och gatuaktiviteter med tyr-runefanan vajande i vinden. Om alla bara gör vad de kan, och ingen försöker undkomma sin plikt, så kommer år 2020 bli ännu ett helt fantastisk kampår.

Var hälsade folkkamrater. Var hälsat 2020. Till er alla och från djupet av mitt krigarhjärta: Gott nytt år!