Hejsan kära lyssnare, er kära nazist-poddare Andreas här.

Jag tänkte uppdatera er om situationen, vad som försiggått den senaste tiden då ni kanske tror att jag pillar navelludd i en mysig hammock i skuggan av en frodig ek och låter alla podd-lyssnare lida för skoj skull. Nej, hårt arbete och kamp är det enda semestern är till för!

För att ge en liten kort bakgrund till mitt arbete så kan jag nämna att jag har lite av ett byggprojekt här hemma. Som många kanske vet, de som lyssnat på NF borde veta, att jag bor i skogen i ett hus med fru och barn. Detta hus var ett timrat skal när vi köpte det 2015 och jag har spenderat varje sommar de senaste fem åren med att utöka och förbättra vår lebensraum här, därmed uppskattas semester/pappaledighet/podd-ledighet under denna tid så att en man kan fokusera och bygga järnet.

För att krydda ert liv och bjuda på några bilder som förhoppningsvis kan inspirera er själva att flytta ut i skogen och bygga, så tänkte jag posta lite bilder på de senaste projekten.

Projekt Trappräcke:

Min sons säng-podd vinkel 1:

Vi hade också ett väldigt trevligt midsommarsfirande hos nästeschefen i Näste 6, där gris grillades och memetiska samtal utbyttes.

Men glädjen avbröts abrupt av nyheten att vår vän och kamrat Axel gått bort i en tragisk olycka…

Axels bortgång

Det är svårt att med ord beskriva hur det känns att tappa en sådan fin människa som Axel, men det skulle kännas fel att inte nämna det och låtsas som ingenting, då han är i mina tankar dag som natt.

Axel var en mycket positiv människa, såg ofta saker från den ljusa sidan och letade alltid vita piller där de kunde skönjas. Det var nog det som drog mig till Axel, jag som oftast har en ganska blek vy av verkligheten och väldigt låg tilltro till mina medmänniskor, behöver en vän som Axel som kan påminna mig om att det än finns hopp inom folket. Det är väldigt viktigt att aldrig sluta tro på folket och det gjorde inte Axel, han var som en solstråle i en mörk mångkulturell skitstorm.

Jag ska inte påstå att jag kände Axel super-bra, men samtidigt så känns det som att vi kom varandra väldigt nära, speciellt på slutet. Grejen är den att, i kampen för vårt folks överlevnad så spenderar man väldigt många timmar i en bil med kamrater och jag och Axel har kört många mil ihop. Under dessa resor så har vi haft väldigt långa och uttömmande samtal om ideologi, familj och framtid medan vi lyssnat på dekadent musik från 90-talet. Som ett exempel på detta, så åkte vi till Sundsvall förra sommaren tur-och-retur på ett superhemligt nazi-mission, 12-13 timmar i en bil utan air-con i 30 graders hetta. Men vi klagade inte, vi hade trevliga samtal och utforskade RATMs diskografi hela vägen.

En typisk grej som utmärker Axels outtröttliga optimism är att han efter varje månadsmöte utbrast:

“Vi är fan bäst, vårt näste har de absolut bästa människorna.”

Och vem är jag att inte hålla med?

Det finns mycket mer att säga om mina tankar om Axel och kanske återvänder jag med fler insikter som han givit mig under de få åren jag kände honom. Men något annat som också kan nämnas om Axel, är att han var en väldigt trogen lyssnare till Nordisk Radios poddar och därmed också till NF, så jag tänkte avsluta med att spela en av hans favoritmusikstycken som spelas frekvent på Nordic Frontier, en Tiwaz Tunes original som kallas Lo-fi Fire:

För tillfället rekommenderar jag er att läsa mer om Axel på Nordfront.se där de som kände honom kommer skriva artiklar om deras minnen av honom.