Mer en halva året har gått och vi har under varje avsnitt av Urkult tipsat om bra ny musik som har släppts inom den “mörka musik” som vi har ambitionen att göra kulturpodd om. Vid årets slut kommer jag i vanlig ordning att sätta samman en tio-i-topp, men i väntan på det kommande avsnittet av Urkult vill jag passa på att tipsa på 8 okristligt bra svartmetallalbum som redan har släppts under året.

Dessa presenteras inte i någon särskild inbördes ordning, från bäst till sämst eller vice versa, och inte heller i den ordning de har släppts. Det är bara en lista på album som jag tycker alla som gillar black metal bör kolla in.

1. Vit Aggression – Mörker

Ofattbara 27 år efter att debutalbumet Död åt Z*G släpptes damp uppföljaren Mörker ner som en arisk bomb bland alla nationella. I en uppdaterad, mer svartmetallisk tappning är Vit Aggression argare, och framförallt mörkare än någonsin. Läs också min recension av albumet på Nordfront

.
2. Lifvsleda – Det Besegrade Lifvet

Lifvsleda släppte sin debut-EP förra året, Manifest MMXIX. Det är klassisk svensk, rå och melodisk black metal som andas mycket 90-tal. Männen bakom Lifvsleda har valt att vara anonyma, men bedyrar att de har lång erfarenhet inom scenen. Det är dock allmänt accepterat bland experter och proffstyckare på Internet att Nattfursth från det legendariska Sorhin står för sången.

Precis som Manifest MMXIX är debutalbumet Det Besegrade Lifvet högklassig black metal. Ett extra plus för mig är att Lifsvleda tycks ha ett särskilt intresse för en av mina favoritförfattare, nämligen Pär Lagerkvist. En sampling där Lagerkvist läser in dikten “Det är vackrast när det skymmer” används både på Manifest MMXIX och Det Besegrade Lifvet – som förövrigt även är titeln på en av Lagerkvists romaner.

Romanen “Det besegrade livet” är förövrigt en utmärkt bok att basera ett black metalalbum på. För att citera:

Känner du sorgen som griper oss liksom utan någon orsak? Den kommer över oss liksom oförberett, ofta när man är som mest lugn och glad. Man står kanske om våren eller mitt i sommarens fullhet och ser sig kring. Då känner man plötsligt en smärta som som om man skulle segna ner. Omotiverat, utan någon anledning som man kan finna.
Det är livet som smyger sig inpå oss, sticker kniven i oss. Man har stått med blottat bröst, godtrogen, oberedd – då sticker det kniven i oss ända till skaftet. För att påminna oss om att vi är i dess våld, också nu när vi känner oss så befriade – nu liksom annars. För att du ska veta att din frid blott är ett sken. För att du ska veta att du är en levande, en som håller på att beredas till sin död.

3. Nyrst – Orsök

Jag har länge haft en förkärlek för isländsk black metal. Med rötter i franska Deathspell Omegas mer intellektuella och nyskapande black metal och med den karga och vackra isländska naturen som inspiration har den folktomma ön skapat något av en egen scen med ett eget sound. Det är ockultism på kosmisk nivå, att lyssna på isländsk black metal är som att stirra in i ett svart hål.

Nyrst är ett nytt band från Island som gör melodiös och atmosfärsk svartmetall, som påminner en del om Mayhems klassiska De Mysteriis Dom Sathanas. Debutalbumet Orsök är bland det bästa jag hört från Island i år och kom dessutom med något så ovanligt som en schysst black metal-musikvideo.

Låter väldigt ödesdigert och smärtfullt på ett sätt som bara islänningar kan få till.

4. Black Magick SS – Rainbow Nights

Regnbågar, psykedelisk 70-talsrock och discotoner från 80-talet har aldrig känts så relevant som när Black Magick SS släppte sitt tredje fullängdsalbum Rainbow Nights tidigare i år. Det är svårt att beskriva Black Magick SS. Första gången jag hörde bandet avfärdade jag det hela som en slags gimmick. Men det går inte att missta att hela konceptet med att blanda 70-talsrock med naziockultism är genialiskt.

5. Baise Ma Hache & Paul Waggener – The Pale Riders – L’appel du vide

De franska fascisthuliganerna i Baise Ma Hache samarbetade i år med amerikanen Paul Waggener för att göra ett slags… cowboyalbum? Ja, det är fortfarande black metal och ja det låter fantastiskt. Full med maskulin energi, revolution och ilska. Rekommenderas särskilt för fans av Peste Noire.

6. …And Oceans – Cosmic Mother

Hade aldrig hört dessa föra albumet Cosmic Mother. Men det är ett finskt black metal-band som var stora kring millennieskiftet och sedan tog en lång paus för att nu återkomma med ny sångare bland annat. Perfekt för alla som inte har något emot lite synth och symfoni i sin black metal, men tycker att Dimmu Borgir är för gay.

7. Ygg – The Last Scald

Ännu ett band som återkommit efter ett längre uppehåll. Ukrainska Ygg släppte sitt självbetitlade debutalbum 2011 för att sedan vara tysta i 9 år. Precis som landsmännen i Drudkh är musiken atmosfärisk, minimalistisk och repetitiv, en slags östeuropeisk variant av tidiga Burzum. Passar alla som gillar atmosfärisk black metal och östeuropeisk wotanism som flirtar med NSBM. Funkar lika bra att somna till som att ha som bakgrundsljud till träning. The Last Scald är en stark återkomst och ett av de bästa albumen som släppts hittills under 2020.

8. Armagedda – Svindeldjup Ättestup

2020 verkar bli återkomstens år, för det åttonde albumet på min lista, Svindeldjup Ättestup kom 16 år efter Armageddas sista album Ond Spiritism. Musikaliskt och tematiskt är det trots detta väldigt mycket av en uppföljare av den sträng man slog an på redan 2004. Tidigare i år intervjuade jag Graavehlder från Armagedda för Urkults räkning och han beskrev själv Armagedda som utforskandes en slags inverterad och ondskefull form av laestadianism.

Det finns inte mycket norrländsk svartmetall som är bättre eller ondskefullare!