Äntligen pensionär!(?)

Att bli äldre, borde vara något man ser fram emot. Något att glädjas åt och något att få längta efter. Att få sina bästa dagar, de dagarna som ska få vara fyllda med reflektion och livets goda, tagna ifrån en, måste kännas som en enormt stor besvikelse och fylla en med djup sorg. Det är med sorg jag skriver detta.

Det är inte så svårt att lista ut att befolkningen kommer blir äldre. Man vet när detta kommer ske, och vad som kommer behövas. Makten har alltså blundat för ett kommande faktum.
Hur kan en stat, som vet att de har en åldrande befolkning, strunta i att tänka på dess folks framtid? De lät dem göra allt jobb, för att sedan strunta i dem. Låta dem klara sig med nöd och näppe, låta dem skylla sig själva. Det är ett så pass skurkaktigt beteende så det toppar många listor.

Vi har ett land fyllt av äldre. Det är våra äldre, det är dem som byggt upp det vi nyttjar och ser framför oss. Att ha slitit och kämpat, det fick de inget tack för. Det fanns ingen topp på det berg som de besteg. Det är skamligt hur det är, hur fel och hemskt det kan bli. Det kunde varit sämre, skulle vissa säga. Men jag säger, till skillnad från dem, att det kunde varit -så mycket bättre-.

Elin och jag gick genom några konkreta exempel på hur äldreomsorgen skulle kunna förbättrats. Dock inser vi att det är med ett framtidstänk där man värnar om sina egna, med en prioriteringslista och med ekonomiska medel som man verkligen kunde gjort skillnad. Och vem annars, om inte våra äldre, VEM FÖRTJÄNAR MER, ÄN VÅRA ÄLDRE, ATT FÅ HA DET BRA?

Dem säger att vi ska visa empati, men till vem? Empatin räcker visst inte så långt så att ens de som byggt upp detta land, kan få det bra, efter all slit.

Aldrig i helvete att det är acceptabelt att behandla våra äldre på detta vis, i ett fritt Norden.